Vintern har kommit till Stockholm, första gången på länge, känns det som i alla fall. Kölden, och att ljuset har börjat komma tillbaks, gör att jag känner mig lite så där pigg och spritsig som hästar gör när det är kallt.
Vi bestämde oss för en promenad till Fotografiska och att äta lunch där. På coronamanér bokades allt in i förväg, bokad tid för utställning och bokad tid för lunchbord. Sagt och gjort började vi pulsa fram längst Birger Jarlsgatan och kände oss för varmt klädda redan vid Nybroplan trotts nästan tio minus. Det var en av de första dagarna med en blek sol det här året. När vi kom fram till Skeppsbron steg en skir kölddimman upp över vattnet och omslöt Stockholms inlopp med ett vibrerande ljus. Stan var verkligen alldeles särskilt vacker den här förmiddagen med snön som lös vit i den bleka solen och som bäddade in alla husen längst kajen. Vi pulsade vidare över den nya bron och klagade på att bron var alldeles för bred, för många filer i bredd, och att de byggt alldeles för länge och att det var alldeles för krångligt att ta sig ner till Stadsgården. Väl framme vid Fotografiska kändes minnet för något år sedan med hundra meters kö till entrékassan väldigt avlägset. Nu var det var bara vi.
Miles Aldridge, Virgin Mary.Supermarkets.Popcorn.Photographs 1999-2020. 4/9-20-7/3 2021.
Färgstarka, sexiga, perfekta och helt twistade. De estetiska läckra bilderna, eller äckelläckra (som sega råttor någon sugit på och spottat ut) lyser av perfektion oavsett om det är vackra kvinnor eller spyor och fimpar Aldridge har arrangerat framför kameran. Han leker med ingrodda föreställningar om sex och könsstereotyper och tar till konsthistoriska referenser och samarbetar gärna med konstnärer som Maurizio Cattelan och Gilbert & George. I en tid då det svartvita fotografiet fortfarande sågs som det konstnärliga – bara med svartvitt kunde fotografen skapa förskjutningar i varseblivandet hos betraktaren, blev självklart Aldridges färgstinna estetik banbrytande. Han lyckades få bilderna att förmedla ett budskap bortom reklamen som annars var det som kommunicerades med färg. Hans bilder lyfter fram, frilägger och förstärker våra kulturella mönster vilket gör att det känns obekväma och skavande. Det är en estetik man känner igen från de stilbildande modemagasinen som började slå igenom runt 2010. En objektifiering som gått varvet runt och skapar platta projektionsytor istället för något igenkänningsbart. En ironisk twist som tydliggör den ytligfieringen reklamen lockat fram.
